borjeviberg

Kortaste inlägget hittills. Inga bilder. Följande budskap: Startar ny blogg: borjeviberg2.blogg.se

Fel bloggadress, siffror inte tillåtna.

Alltså:

borjevibergdos.blogg.se

Vi lämnade Linden (Giessen) tidigt. Enlig ViaMichelin hade vi 60,5 kilometer till Flensburg och den beräknade körtiden var 5 timmar och 24 minuter. Det är en teoretisk beräkning utifrån körsträcka och snitthastighet. Däremot har man inte vägt in den verklighet som består av ett antal mindre och/eller större stau. Sådana praktiska omständigheter får man själv ta hänsyn till. Vi hade några köer, den längsta var enligt radioinfor- mationen 16 kilometer lång.

Hemresan kan delas in i en lyckad del - från   Linden till Flensburg och en annan, lyckad den också därför att vi överlevde. Under den första delen tog jag några bilder från i huvudsak ett antal rastställen. Här kommer några:



Så här långt norrut - efter drygt två timmars körning - är geografin inte längre så dramatisk, inte så mycket berg och därmed inte så mycket dalar. Men fantastiska utsikter över jordbrukslandskap. Några timmar senare har bergen förvandlats till åsar av dansk och svensk höjd.



Här är klockan nästan elva. Det är soligt men inte alls så varmt som dagarna före. Snart skulle temperaturen gå under tjugo grader.

Lite över tolv började vi bli hungriga, körde av motorvägen och in i Bockenem för att handla här:



Vägkrogarna är inte billiga och vi hade inte bråttom. Med nyinhandlad yoghurt och dessutom lite bröd lämnade vi Bockenem och uppe på motorvägen hittade vi snart en rastplats, en sådan där utan restaurang och mack men med en trivsam miljö och bord och stolar/bänkar. Sista bilden:



Vi kom fram till Flensburg och Etap Hotel Nord tidigt, betalade för en natt och annulerade sedan bokningen. Inte nog med att detta är - i varje fall nu - ett av de dyraste Etaphotellen sett till rumshyra. Man vill dessutom ha åtta EURO i timmen för internet. Sanslöst!

Några kilometer senare var vi i Danmark. Hela vägen till Kolding tittade vi efter hotell. Ofta ligger sådana längs infarterna. Det stämde inte ett dugg i Kolding. Snabbt vidare via Middelfart mot Odense. På vägen in i Odense såg vi bara ett hotell och det var inte av den typ som brukar ligga i klungor längs infarter och då ofta i industri- och kommersiella områden. Vi körde vidare.

Redan i Danmark hade temperaturen gått under tio grader. Diverse klädförstärkningar gjorde under resan.

Resten av vägen gick det likadant. Hittade en halvstängd - restaurangavdelningen - större butik och jag köpte en överbliven kryddkorv - verkligen kryddig. Vi drack också kaffe. Såg skyltar till ett par hotell men hittade bara ett. Där skulle receptionen finnas i restaurangen men den var nog stängd.

Några minuter i första maj kom  vi in i Sverige. Vi hade bestämt oss för att satsa på Formule1. Vi visste var det låg, hade bott där någon gång. Fullbelagt. Statoilmacken vid infarten till Lund där vi ofta stannat vid andra resor, och som påstod sig ha nattöppet var bara lucköppet. Den toalett vi behövde kom vi inte åt och gav då tusan i att fika. Pensionat och liknande i början av vägen till Alvesta var kolmörka och vi förstod att det var meningslöst att försöka få tag i någon personal. Kort paus utanför Statoil i Osby. Hemma i Alvesta 03.56. Stackars Frida och Jim. Jag gick in utan att ringa på och bullrade lite lagom för att väcka de sovande så varsamt som möjligt men en yrvaken Frida och dito Jim trodde först att det var tjuvar. Det reddes upp; tändning av lampor och några ord. Men deras nattsömn blev inte vad den skulle/borde ha blivit.

Efter lite prat välbehövlig men alldeles för kort sömn för oss alla. Slut på den här bloggen.

Inte mycket att berätta om. Vi körde, rastade. körde igen. Handlade lunch - se senare bild - på Carrefour; det gäller att hålla stilen. Tyvärr gällde inte mitt spanska Carrefourkort.

En gång körde vi fel. Vi valde Darmstadt eller Frankfurt som övernattningsställe men infarten till Darmstadt bestod av ett jättelikt vägbygge så vi kom aldrig till den avfart vi skulle ta. Då struntade vi i Frankfurt också och siktade i stället på Giessen, vilket i verkligheten skulle vara den mindre grannstaden Linden. Där hittade vi lätt och kom hit lite före nio.

Inga norrmän i dag, och inte heller några svenskar. Men jättemycket lastbilar på vägarna och rastplatserna. Lastbilarna blev inget riktigt problem förrän efter kl. 19. Först då får de lov att göra omkörningar. Det gjorde de.

Det har varit jättevarmt i dag, varmare än någon gång tidigare i år. 28-30 skuggrader under många timmar. Tyvärr går det över i morgon och blir normal vår, kanske till och med lätt regn i Flensburg som är vårt övernattningsmål.

Den tredje sista franska rasten tog vi i en stad vars namn är fullkomligt borta från minnet. Jag fotograferade närmast för att området vi  var i såg ut som om det lika gärna kunde ha varit i Sverige. Husen och träden ser nordiska ut även om de senare antagligen är väsentligt grönare än om de "bott" i Sverige just nu. Vi satt ute och fikade i skuggan till vänster:



En dryg timme senare stannade vi igen. Kommer inte ihåg varför men här såg vi årets första blommor av bekant svenskt slag. Bild!



Vi var nu hungriga och hoppades komma till en stad med något större matvaruhus. Starx innan Mulhouse hände det. Vi såg - så klart - Carrefour lite framför oss. Några svängar och så var vi där. Baguette, konstiga, mjuka kringlor, vatten och yoghurt blev den förträffliga grunden för både lunch och ständiga mellanmål i bilköerna. Müsli och andra tillbehör hade vi i bilen, skedar och papperstallrikar också. Förtäringen skedde i en förtjusande miljö på Parkplatz Neuenburg-Ost.



Vi  vill gärna vara anonyma men händerna på bilden tillhör en av oss. I plastasken finns det linfrö, spanskt. Dess- värre hade den här rastplatsen ingen kaffebar och ingen annan bar heller. Men en toalett och tillfälligtvis på en bänk en sovande chaufför med väl tilltagen mage inte skymd av någon skjorta eller annat onödigt.

En halvtimme senare fick vi vårt kaffe. Breisgau Ost hette rastplatsen. Och nästan två timmar senare var det dags igen, den här gången på Bruchsal-Ost, en stor rastplats med stor restaurangavdelning. De här platserna är bara värda varsin mindre bild:



På den senare platsen tog jag två bilder till. Publicerar den ena:



Det kunde ha blivit en lyckad bild om inte den tänkta huvudpersonen hade smitit mellan det att jag siktat in den och jag hann trycka för fotografering. Men den sjöng mycket och vackert - innan.

Här i Linden är det mycket lugnt nu. Inga bilar men ibland kan man höra tåg som passerar en bit bort. Tråkigt nog är vi inte hungriga så både Burger King och MacDonalds i kvarteren intill får klara sig utan oss.

Automatcappuccinon här är den bästa hittills på resan.

Kväll i Bourg-en-Bresse. Har just sett Barcelona vinna mot Inter med 1-0 och därmed bli utslaget. Spel mot ett mål. Inters. Men Inters försvarsspel var enormt - och matchen blev tråkig.

Dagen har igen varit jättevarm. Vi startade före halv tio och körde en hel del på route national och ännu mindre vägar. Då och då tyckte vi att det gick för sakta. När trafiken är så tät som den var i dag hjälper det inte att man får köra i nittio eller hundra på de mindre vägarna. Det går inte att köra så fort, det går inte att köra om. Snitt- hastigheten hamnar lätt under femtio kilometer i timmen. Vi växlade därför ibland av med motorvägar och från några mil söder om Lyon blev det bara motorvägar.

Större delen av dagen har vi kunnat se berg/bergskedjor, Pyrenéerna några hundra meter i början - vi kunde se snön på topparna - sedan Ardecherna och så Jura. Bergen norr om Perpignan är inte så kala som många av dem söderut och inte så höga. Men vackra. Apelsinodlingarna för länge sedan borta, i stället mycket vin. brödsäd, raps/ryps (?) mm.

Vi hade funderat på både Macon och B.-en-B. som övernattningsställe. Vi valde B.-en-B. dels för att vi ville köra en så östlig väg som möjligt genom Tyskland - både för att slippa några av de värsta "kreuzen" och för att den östligare vägen är vackrare, dels för att Etaphotellet Nord i B.-en-B. har gratis internet.

Det var lite knepigt att i förväg veta hur vi skulle köra i Lyonområdet. Vår kartbok är snålt skuren - mitt i Lyon - och inte mycket till hjälp. Det är klart att Viamichelins detaljanvisningar skulle fixat det men som optimist trodde jag på någon sorts under. Och det fanns: på en av skyltarna till den i början gemensamma vägen till Paris, Strassbourg och Genève kune vi läsa: Bourg-en-Bresse, följ Strassbourg. Det gjorde vi och så blev det hela riktigt lätt. Även på motorvägarna var trafiken intensiv. Bitvis mängder av lastbilar varav en del ägnade sig åt de där omkörningarna som oftast tar gräsligt lång tid.

Det hände inte något annat speciellt på vägen hit än att vi på en rastplats blev tilltalade av ett norskt par som med ett leende påpekade att det var lång väg kvar.

Lite hungriga när vi kom fram. Restaurangen bredvid - den enda på minst två kilometers avstånd - var skitdyr; pizzorna kostade 14 EURO och mer. Omöjligt. Så vi körde in i staden, såg och funderade lite över MacDonalds men hittade sedan ett stort matvaruhus - Casino. Det mesta var dyrt, mycket dyrare än i Spanien och nog i snitt dyrare än i Sverige. Det blev lite ActiVia, paprika (skitdyr), mörk choklad och lite till. I packningen har vi müsli så näringsintaget fixades - med papptallrikar och egna skedar. Kaffe från hotellets automat.

Det är inte lämpligt att fotografera när man kör. Och det går - ju - inte att stanna annat änpå rastplatser när man kör på motorvägar - och knappt annars heller. Så dagens bildskörd kommer från några rastplatser:



Minns inte var jag tog bilden men det var här vi mötte de glada norrmännen.



Den stora franska/franskägda (?) varuhuskedjan Carrefour som nu tagit stora marknadsandelar också i Spanien har tydligen också gett sig in i kampen om rastställena.

Vi har kört stora delar av dagens väg så många gånger att vi känner igen nästan varenda en rastplats. Men för- ändringar sker. Det här med Carrefour är en av dem. Och fortfarande har vi nog några kvar att besöka. Sista bilden för dagen visar en nyupptäckt äldre rastplats, mindre än de flesta, med svindyrt kaffe.

I Frankrike, helt enligt plan.

Morgonen började så här - lugnt, varmt, vackert:



Men snart blev det kaotiskt. Halv nio ringde det på vår dörr och lite senare fanns tre damer från agenturen där, gick genom. noterade och presenterade sedan det ekonomiska utfallet. Vi fick tillbaka 70 EURO; jag hade hoppats på 100. That's life. Det kaotiska bestod förutom av agenturens aktiviteter i att vi inte hunnit packa bilen och att damerna hade bråttom. Bilen blev så full att vi gav upp försöken att få hem en del. Så här såg bilen ut när vi drack vårt första kaffe i utkanten av Cullera:



Vi körde norrut i huvudsak på gratisvägar som var motorvägar, nationalvägar och någon gång på en riktigt smal, S-kurverik väg. Denna sista var fantastisk, gick genom skogar med verkligt försommarlummig grönska och här och där mindre ängar. På en av dessa såg vi detta:



Det här är i norra Spanien, inte så långt söder om L'Escala. Det var tur att vi slarvade med kartläsningen för annars hade vi inte hamnat på den vägen. Vi passerade också avtagsvägar till Roses, Llanca med flera bekanta städer.

Vi fikade några gånger, men hade också med oss egen (rest)mat som vi ännu inte lyckats äta upp. Några bilder:



På det sista stället, Le Laetitia, är vi redan i café-au-lait-land; cortadon och con lechen är (redan) saknad.

Nu bor vi alltså På Etap Hotel Perpignan Nord. Det är inte fullbelagt men när jag skriver detta kan jag genom det öppna fönstret se att det fortsätter att komma gäster.

Personalen är supervänlig och bjuder oss på frukosten eftersom deras datasystem pajat och de inte kan se vilken rabatt vi eventuellt har rätt till. Internet är gratis och snabbt men lite reklamhyss stör ibland.

I morgon siktar vi på att ta oss till Macon.

Sista dagen är nog alltid svår. För oss blev den värre än väntat genom agenturens överspanska beteende; vi hade kommit överens om att vi skulle få nycklar till garaget klockan sju. Vi väntade, väntade, svor. Jag gick och ringde på hos en av damerna men inne i lägenheten hördes bara den lilla hundens gnyende. Kvart i tio ringde det på vår dörr och vi fick nycklarna, dvs. nyckeln. Vår planerade gå-ut-och ha-trevligt-kväll gick helt åt skogen. Men det blev till sist lite kaffe på Graciela, baren som är mer än fullsatt när de stora fotbollslagen spelar.

Tidigare en liten strandpromenadstur. Ganska många badade. Jag fotograferade ljugarbänkarna under det inte alltför hela taket:



Sedan var vi och tankade på Eroski, klart billigast i det här området; en liter strax under 11 kronor. Där fick vi bekräftat vad vi hade läst. Det ska bli tjurfäktning i Cullera. En tillfällig arena hade slagits upp mittemot macken:



Jag tror att evenemanget är den första maj. Usch!

Klockan är redan mycket och vi behöver sova. Några avslutande bilder. Detta är Cullera i kartform:



Vi har bott mittemot den trekantiga parken (det gröna).

Det är mycket vi kommer att minnas med glädje, och sakna. Till exempel den här utsikten mot bergen från  balkongen:



Den  sista bilden tog jag från balkongen medan vi väntade på nycklarna:



I morgon, alldeles för tidigt, ska vi försöka knyckla in - och det blir (som vanligt) inte lätt - det sista i bilen och avsluta med agenturen. Sedan - Frankrike nästa.

är namnet på en gata här i Cullera. Jag har inte tagit reda på varför. 25 april är också två dagar före starten på vår hemresa.

I dag har vi ofta varit irriterade på vår agentur. De lyckas inte - eller försöker inte - fixa så att vi kan parkera bilen innanför stängslet sista natten. Vi vill kunna packa bilen i morgon och sedan köra tidigt på tisdag. De talar om en plats i det underjordiska garaget men då får vi bära rätt långt; hissarna går inte dit. Och då har inte heller talat om vad en natts garagehyra skulle innebära. Dessutom måste vi låta någon städa redan i morgon, trots att vi då ska bo här en natt till. Fyrkantigt! Men det mesta har vi gjort klart för transport till bilen.

Bortsett från att vi irriterat oss har vi inte gjort så mycket. Ett litet återbesök i Tavernes som nu var betydligt mera befolkat än tidigare söndagar - för att inte tala om vardagar. Koll av olja och spolarvatten. Tankar gör vi i morgon. Vi har också tittat på ett relativt nytt bostadsområde på andra sidan floden, ett område med vad vi skulle kalla radhus, och på deras park med lekpark. Mellan lekavdelningen och huset bakom finns floden.





Tjusig bil, den röda i mitten på bilden. Trevligt område men antagligen dyrt. Inte aktuellt.

Förra söndagen skulle jungfrun föras tillbaka till sin kyrka på berget men eftersom man väntade regn meddelade man bl.a. via internet att man skulle skjuta upp inte jungfrun men återbärandet till hennes kyrka. Vi trodde på det ända tills vi den kvällen hörde de 21 bombsalvor som skulle avsluta påskhögtiden. Olika kontroller efteråt på nätet vidhöll att processionen med jungfrun skulle äga rum i dag. Var läget oklart?

För säkerhets skull tog vi vägen från bilkollen över saluhallen; i de trakterna ligger kyrkan Santos Juanes varifrån de flesta processioner utgår. Jodå, tjugo över åtta var det gott om folk där, både vanliga människor och musiker. Släppte av Anneli, körde hem och parkerade och skyndade till saluhallsområdet. Det som skulle ske kallade tyd- ligen puja att döma av polisens affischer:



Före processionen var det som vanligt en mässa. I slutet av den lyfte ett antal bärare upp jungfrun och började gå på processionsgängares vis, vaggande, sakta. Folk ropade visca som jag tror betyder leve och det applåderades mycket. När jungfrun kommit ut ur kyrkan kunde man se det här:



De vanliga två musikkårerna i varsin del av processionen, politikeravdelning, präster. Man gick genom den stora, öppna platsen på saluhallsområdet - mera visca och applåder - och sedan zickzackvägen upp till kastellet, till jungfruns kyrka.

För sent - visade det sig - bestämde vi oss för att köra upp till kastellet för att se den sista fasen av processionen; när vi kom fram var jungfrun redan i kyrkan. Det var fortfarande gott om folk både i och utanför kyrkan där en präst sjöng något - en start på en mässa? Sista bilden, lite suddig:



I morgon kommer sista inlägget från Cullera, nästa görs antagligen i Perpignan.

Sent vaknande och ändå för tidigt. Vädret fint, blå himmel hela dagen, varmt. Och varmare ska det bli. Det ser ut som om maxtemperaturen dagen vi ska åka kommer att bli 28 grader och minitempen 16. Det är bra med AC men synd att inte kunna stanna några dagar till. Vi får försöka göra det bästa av söndagen och måndagen.

Packningen är påbörjad. Kläder, böcker och en del annat är klart. I bilen, vid reservdäcket och i närheten ligger nu åtta förpackningar Consums röda. Vi kommer att behöva packa färdigt i morgon. På måndag förmiddag försöker vi få in nästan allt i bilen och ska sedan ställa den i ett garage. Och på måndag tardes (blir det på eftermiddagen eller på kvällen?) kommer någon hit för att städa i tre timmar. Då flyr vi någonstans.

Bild från balkongen strax efter migdia:





På eftermiddagen i dag placerade vi oss på stranden ett par timmar. Varmt i luften men fortfarande för kallt för min smak i vattnet. Det var en hel del folk på efterniddagen och fortfarande vid sextiden inte så få. Bild från kvart i två. Det fanns badande även om det inte syn på den här bilden.




Sedan lite inköp - vinet bl.a. - och inte mycket mera.

Sist för dagen en liten litteraturlista:

Hanne-Vibeke Holst:         Kronprinsessan
Kungamordet
Drottningoffret
Carsten Jensen:               Vi, de drunknade
Bodil Malmsten:               Sista brevet från Finistère
Kom och hälsa på mig om tusen år
Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån
Det är fortfarande ingen ordning på mina papper
För att lämna röstmeddelande tryck stjärna
Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig
Eva Franchell:                 Väninnan
Pär Nuder:                      Stolt men inte nöjd
Barack Obama:               Min far hade en dröm
Herbjörg Wassmo:           Flykten från Frank
Joyce Carol Oates:          Dödgrävarens dotter
Eyvind Johnson:              Drömmar om rosor och eld  (omläsning)
Mario Vargas Llosa:         Kriget vid världens ände
Ingrid Carlberg:              Pillret
P.C. Jersild:                    En lysande marknad
Lars Saabye Christensen: Halvbrodern
Siri Hustvedt:                  Vad jag älskade
Paolo Coelho:                  Brida
August Strindberg:           En blå bok I
Gunnar Ekelöf:                Dikter
Kazuo Ishiguro:               Den otröstade
Konstnär i den flytande världen
xxxxxxxxxxxxx:              Boken om Hasse&Tage

Ännu sistare och faktiskt sistast följande från första fikapausen på vägen till konserten igår:

Serratdagen. Den som skulle ha varit i slutet av mars men sköts upp eftersom Serrat nyligen hade opererats. Det här  var premiären på hans stora 2010-turné i Spanien och Latinamerika. Turnén ägnades helt åt Miguel Hernández, en poet som var född 1910, hade deltagit i inbördeskriget och dött av tuberkulos i ett fängelse. Serrat hade satt musik till ett antal av hans dikter. Vi hade köpt hans cd - Hijo de la luz y de la sombra - och jag hade med hjälp av lexikon försökt förstå innehållet i en del av dem. Det var inte lätt.

Konserten skulle börja 21.30 och det fanns mycket få numrerade platser. Vi hade inte kommit i tid, då någon gång i februari, för att få tag i sådana. Med onumrerade platser och antagligen ca. 2.500 konkurrenter om dessa gällde det att komma i god tid. Vi körde från Cullera vid tretiden och var på plats utanför universitetets sportpalats ca. 19.40.
Redan då var det mycket folk, kanske 100-150 personer före oss. Det var bara att ställa sig i kö. Så här kunde det se ut:



Där stod vi på samma plats till kvart i nio. Då först öppnades dörrarna men sedan gick det fort. Under väntetiden köpte vi och många andra mat från en mobil bar:



Och så här såg kön ut kl. 20.25. Den skulle lite senare sträcka sig förbi det bortersta huset på vänster sida:



Vi fick bra platser, lite framför mitten i sporthallen. Plaststolarna var helt OK. Konserten började - detta är landet Spanien - en kvart efter utsatt tid. Kl. 21.08 såg det ut så här - vid det här laget var det nästan bara numrerade platser som var tomma:



Konserten då? Kanon, jättefin, kvalificerad. Fantastisk Serrat och fantastiskt ackompanjemang: piano, klaviatur, gitarr, viola, kontrabas - ibland elbas - , trummor. Inte mera. Och konserten blev bejublad, verkligen bejublad. Det här vill jag gärna göra om.

Men bilderna av själva konserten blev bara skräp. Den minst dåliga är denna, tagen strax efter sista konsert-numret och före presentationen av musikerna.



Några extranummer blev det inte trots publikförsök och applåder. Serrat svarade att detta inte var en allmän Serratkonsert utan en konsert tillägnad Miguel Hernández och baserad på hans lyrik. Men i samband med att han presenterade musikerna tog han om ett av numren. Jag spelade in det (video). Det går att lyssna på.

Vi kom hem kvart i tre. Har sovit för lite.

Dagen före Serrat. Det skulle enligt väderleksutsikterna regna mer eller mindre hela dagen. Det blev mindre, mycket mindre. Mest tycktes det regna när någon av oss tog en promenad. Men det har varit varmt hela dagen och i morgon ska det bli ännu bättre. Skönt att slippa köra bil i regn.

Just bortom parken, sett från balkongen, ligger ett stort bevuxet område. Inga hus, sällan några aktiviteter. Ibland någon som eldar, bränner något. I huvudsak verkar det vara öde. Tittar man noga på området ser man att det har ett  rutmönster bestämt av olika typer av träd och annan växtlighet i former som verkar planerade.

Det går ju inte an att komma tillbaka till Sverige utan att på nästan åtta månader ha kollat upp det. Det blev alltså en promenad framåt kvällen. Det här fick vi se:



Vildvuxet, utan tvekan. naturen kan vara stark. Och så här:



Det vi gick genom är ett nästan helt övergivet odlingsområde. Vi hittade planterade apelsinträd som ingen brydde sig om men också andra planteringar. På några ställen fanns det grindar som var intakta och låsta och på två platser var det uppenbart att odlingarna var aktiva. Någon som är intresserad av att bli t.ex. apelsinodlare? Just den här marken är nog inte så dyr.

Några bilder på växtligheten i området:





Orkidéer?




Äppleträd??

Det kom några regndroppar under turen i det vilda men när vi var på väg en i bebyggelsen kom solen.
Det får bli sista bilden för i dag.

Nedräkningen har börjat mentalt för mig. Det blir allt svårare att planera aktiviteter här. Dock: Elche på fredag för Serrats konsert.

Ännu en varm dag men utan klar sol. Läste en stund på stranden. Vattnet varmare igen men inte tillräckligt för bad.

Läst ut Pillret av Ingrid Carlberg. Läs den!

Näringarna i vad spanjorerna kallar agrosfera är flera här i omgivningen. Odlingar av apelsiner och andra citrus-frukter kan man inte undgå att se om man rör på sig lite. Rör man sig mera ser man också de stora risodlingarna.

Ytterligare en näring i agrosfera är fisket, inte då fritidsfisket  även om det är omfattande i floden, i havet och till och med i de kanaler som går längs odlingarna. Cullera har en stor fiskeflotta med båtar i olika storlekar. Yrkesfisket är dagens tema.

Jag gick till fiskehamnen vid femtiden. Det var gott om aktiviterer även om en hel del av personalen på båtarna hade begett sig hem.



Efterarbete/förberedelser för nästa dag. En bild till:



Nästa bild visar lokalen - just då inte öppen - där man säljer till allmänheten. Några verkade vänta på öppnandet; här finns det utmärkta möjligheter att köpa riktigt färsk fisk.



Och här säljer man till affärer och andra företag. Fiskeauktion i full gång:



På gatan utanför står bilar som ska transportera fisken vidare:



I området omkring är det gott om affärer som säljer fiske- och båtartiklar men också barer med namn som handlar om fisk, fiske och fiskare. En bild:




Mest bilder i dag. Avslutningsvis två ytterligare. Personen på första bilden är antagligen på väg till det gröna huset på den andra bilden.





I morgon ska det regna. (Men det ska vara varmt.)

Ny sommardag, men mest sol genom tunna moln. Några grader över tjugo men stranden lockade inte i dag. Det blev i stället en ny utflykt, denna gång inåt landet. Vi körde den här gången genom slättland med odlingar på båda sidor om vägarna. Inte alls bara apelsiner; vi såg många andra fruktträd. Och potatis och en hel del som vi inte kunde identifiera. Vad kan det här vara?



Och det här?



Vi hade ingen körplan, sökte bara efter orter vi inte besökt tidigare. Det är inte så lätt, vi har kört runt en hel del. Fast Spanien är ju stort och fullt av städer och mindre orter.

Först hittade vi Alginet, en liten stad. Där var inte så mycket att se på men vi var både hungriga och törstiga. Det fick bli en bar. De flesta var märkligt nog stängda. Vi tog första bästa, en gammal bar utan restaurangdel. Det verkade som om de inte var så vana vid hungriga gäster överhuvudtaget för när vi beställde en bocadillo och diverse kaffe tog det lång tid innan vi fick bocadillon. Kanske var någon tvungen att gå iväg och köpa brödet?

Efter ett onödigt besök i en av stadens urbanisationer - isolerad, verkade genomtråkig - hittade vi ut ur staden, irrade lite men bestämde oss för en körriktning. Så småningom såg vi skyltar till en ort som heter Pobla Llarga. Namnet lät lockande. När vi såg skylten var vi bara några kilometer därifrån.

Infarten var maffig. Jättebreda gator, hus som alla såg nybyggda ut. Och fullt med sådant här längs gatan vi började på.



Det var lätt att hitta centrum. Åtminstone tror vi att det var där vi var. När vi såg en calle peatonal, en gågata med ett par befolkade barer parkerade vi. Så här såg gågatan ut:



I den här centrala delen var allting litet utom kyrkan. Husen hade bara undantagsvis mer än  två våningar. Men det fanns två skolor på gågatan, ett par lekparker och runt hörnet i slutet fanns det ännu en pampig plats med den obligatoriska baren, den här gången av det lite större slaget:



Staden har inte ens 4.500 invånare så både platsen på bilden ovan och de än mer maffiga gatorna där vi körde in ter sig lite märkliga. Vi gick bara runt ett ganska stort kvarter och körde sedan därifrån. Till vår stora glädje såg vi att man trots de smala centrumgatorna ändå  hade lyckats lösa borgmästarämbetets parkeringsproblem - med en skylt som vi aldrig sett tidigare:



På vägen hem handlade vi för sista gången den här omgången i Spanien tyskt bröd och youghurt. En del av kvällen ägnade jag åt matchen Inter - Barcelona. Landssorg i Spanien? Barcelona var förvånansvärt ineffektivt, Messi kom ingenstans. Det måste till ett annat spel i returen.

Nu är det mycket tyst här - i huset och utanför. Ljuden från odlingsområdet kan jag inte identifiera, i varje fall låter inte svenska gräshoppor så. Nöjesfältet är nermonterat. Om ca. en halvtimme bryts tystnade tillfälligt av bilen som tömmer containrarna med hushållssopor, de gröna, här utanför.

I morgon ska det bli ännu varmare: min. 13, max. 23 i Valencia.

Dagen efter. Dagen normal. Nu dröjer det ett par månader innan det blir nya festligheter. Midsommar. Firas, men inte som i Sverige. Inga grodor eller midsommarstänger.

Väderleksutsikterna handlade om höjda maxtemperaturer. De hade alldeles rätt. Det har varit en helt fantastisk dag, sommar. Minst 22 grader i skuggan till sent på eftermiddagen. I morgon ska det bli ännu varmare. Läge för några timmar på stranden och försiktigt test av vattentempen med en eller annan tå. Men det är i morgon.

Det börjar bli svårt att disponera dagarna här som ju inte är så många längre. Vi har gjort så mycket och "sparat" så mycket. Leva i nuet. Men nuet skapar man ju. Och då handlar det om att välja. Till och bort. I dag valde vi igen att göra en utflykt. Till Alzira för att handla och en rejäl omväg för att upptäcka, se, återse.

Hemvägen var intressantast. Vi hade tidigare sett att det skulle finnas kloster mellan Alzira och Tavernes. Den vägen är för övrigt en av de vackrare här, går i en dalgång med odlingar närmst på båda sidor och inte långt bortom dessa ligger bergen, de olika bergen, kala, skogbevuxna, branta, rundare. Här och där ett samhälle.

Bilder, tagna på samma plats några kilometer från Alzira:





Ytterligare några kilometer och vi hittade avfartsvägen till klostret Santa Maria de la Valldigna. Två kilometer dit. Vi parkerade och gick in genom en öppen port med uniformerad vakt. Klostret, som så många, var inte helt intakt, i själva verket långt ifrån. Restaurationsarbete pågick.

Men området var stort. Flera byggnader, däribland klosterkyrkan, var så gott som hela medan andra var ruiner i olika förstörelsestadier. Apelsinodlingar, rosenrabatter under uppväxt. Vid ingången ett litet fik där man nog kunde köpa souvenirer.

Vi gick runt ett bra tag. Jag tog närmre fyrtio foton men missade falkparet som bor och har ungar i kyrktornet.
Jag hörde ungarnas matskrik flera gånger och såg föräldrafalkarna ge sig ut på jakt. Vi var inte ensamma där och just när vi gick ut kom två turistbussar med pensionärer från ett samhälle i närheten.

Klosterkyrkan från en väg utanför området:



Några mindre väl bevarade delar:



Lite till; kyrkan till höger hus vid ingången längst bort mm.:



Inuti klosterkyrkan:



Hem genom Tavernes och Favara. Kvällsmat, pan integral med jamón serrano, salami, några sorters ost, paprika och Consums röda. Färska, fina apelsiner som sen dessert. Dem - också -  kommer vi att sakna.

Nöjesfältet är stängt, det mesta nerplockat. Det är mycket tyst. Men varmt. Mer än 16 grader nyss (23.15) på balkongen.

Tog några bilder därifrån i kväll strax före åtta. De blir dagens slutbilder.

Blev alltså klar med min blogg lite före 03.00. Då var det två timmar kvar till processionen från Santos Juanes- kyrkan till stranden i San Antonio. Jag ville gärna uppleva det men behövde också sova. La mig i soffan och satte på  teven, tänkte besluta mig någon gång vid femtiden. Processionen skulle rimligen inte kunna vara framme vid San Antonio förrän klockan sex och det fanns ingen anledning att gå med hela vägen. På teve var det mest olika spelprogram där man skulle ringa in och vinna pengar. Det fick bli lite gammal tennis.

Jag trodde att Anneli skulle sova men så stod hon i hallen, påklädd. Hon hade ställt telefonen på ringning men redan vid fyratiden hade det brakat loss, raketer och bomber från Gran Musical. Mycket lättt frukost och iväg. Vi gick direkt till stranden och vi var inte ensamma. Bl.a. fanns där många ungdomar som säkert hade kommit direkt från diskot, Gran Musical. Många barer/restauranger längs strandpromenaden var öppna och befolkade med ätande och drickande gäster.

Processionen Rosario de la Aurora var förberedd. En tribun - igen - uppställd, gatorna där tåget skulle gå var smyckade med blad och kvistar. Vi följde processionsvägen baklänges, någonstans skulle vi möta tåget.

Redan när vi kom ut ur vårt hus hade det regnat, men bara mycket lätt, så jag hade inte brytt mig om att hämta mitt miniparaply, kepsen. Nu regnade det mera men kunde man följa husväggarna fick man ofta lite tak över huvudet. Här och där längs vägen kunde vi se bilar eller människor som helt klart hade någon typ av uppgift i processionen. Vad den uppgiften bestod skulle vi snart bli varse. Nu regnade det mer. Ju längre bakåt vi kom längs vägen, desto fler människor stod eller gick på trottoarerna. Det skulle inte bli den relativt lilla procession jag hade väntat.

När vi kommit nästan till rondellen nära Consum hörde vi dem. Först bara trummor sedan också blåsare. Klockan var ungefär tjugo i sex. Strax efteråt hörde vi den första bomben. Den följdes av ett minifyrverkeri. Strax skulle vi se processionen. Nu var åskådarna ännu fler, på gatan och på balkonger, i fönster.

Innan de första i  tåget kom fram till oss hade man skjutit av ännu ett minifyrverkeri. Några bilder av tåget:



och



Det skulle passera några hundra personer innan jungfrun, La virgen, kom, buren som vanligt av ett drygt tiotal män. Sedan musiker, mest unga sådana, som på grund av regnet inte längre kunde spela. Och de lokala toppolitikerna hade en egen avdelning - som vanligt. Sedan ännu flera alldeles vanliga människor i alla åldrar, även små barn, också sådana som satt i barnvagn. En bild som visar regnet, människor och effekter av fyrverke- rierna.



På de kanske dryga femhundra meter som var kvar till stranden sköts det av fyrverkerier på minst tre ställen. Exekutörer var de män jag nämnde tidigare.

Sista bilden innan jungfrun är riktigt framme vid stranden:



Männen runt jungfrun hade alla vita byxor och svarta kavajer. Här är de plötsligt barfota på gatan. Orsaken till det senare kommer att avslöjas snart, i bild. Men var fanns nu de skor de tidigare haft på sig? Här stötte jag på våra grannar i lägenheten vi först hyrde. Och varför inte? Det var nog runt tusen personer här i slutfasen - kanske ännu fler. Det var också kaotiskt. De flesta (?) hade nu fått bråttom mot stranden. Jag hängde på eftersom jag trodde jag visste ungefär vad som skulle hända. När jag kom ner på stranden såg jag att ett par hundra meter av strandlinjen var fylld av människor i flera led och ännu fler, även jag, var på väg dit - och jungfrun. I vattnet låg ett tjugotal väl upplysta båtar.

Snart såg jag jungfrun röra sig en bit ut i vattnet. Regnet och många paraplyer gjorde det mer än svårt att foto- grafera. Här en bild:



Och så här såg det ut från strandpromenaden:



Jungfrun bars sedan upp till tribunen och hade där sällskap med prästerskapet. Det var dags för den näst sista fasen: fyrverkeriet. Detta blev saftigt - både vackert och tinnitusriskabelt. Vi försökte dra oss undan det värsta oljudet.

Även båtarna hade sina egna fyrverkerier.

Efter fyrverkeriet vidtog den sista fasen: mässan. Men då gick inte bara vi hem. Vi var hungriga och trötta. Många föer hade nog stannat om det inte hade regnat så mycket.

Frukost och några - alltför få - timmars sömn. I trötthetsdesperation en mindre utflykt. Vi körde norrut längs kusten och körde så småningom ner till stranden längst bort i Perellonet. Jag ville gärna försöka ta några bra fågelbilder.

Här hade mycket skett. Ännu en strandomläggning hade påbörjats:



Ingen av kullarna fanns när vi var där för bara några veckor sedan. Det var finare då, tycker vi, men det är ju inte färdigt. Under alla förhållanden uppskattades det av de barn som var där.

Det är, som jag skrivit tidigare, inte lätt att ta bilder av rörliga föremål, allra helst inte om dessa föremål - i det här fallet fåglar - inte behöver följa någon rak gata i sina rörelser. Jag lägger in några bilder utan kommentarer:







Ett lätt regn avkortade besöket i Perellonet till högst en halvtimme. I den tiden ingår ett misslyckat försök att stilla vår hunger på en restaurang nästan vid ån; det var alldeles för dyrt för vårt trötta tillstånd. Hem till egen lunch och siesta.

I kväll skulle jungfrun föras i procession tillbaka till kastellet på berget men väderutsikterna igår gjorde att man ändrade återresan till den 25 april. Med tanke på sömnbristen är vi bara tacksamma. Det enda lite obehagliga är att det nu i kväll smälls av lite bomber av likadant slag som de som brukar förekomma i samband med just de här processionerna.

Nu ska, med undantag för den uppskjutna processionen, festes mayores, eller festes patronales, vara slut. Har nästan glömt hur det vanliga livet ser ut här. I morgon börjar i alla fall en ny varmtid.