borjeviberg

Blev alltså klar med min blogg lite före 03.00. Då var det två timmar kvar till processionen från Santos Juanes- kyrkan till stranden i San Antonio. Jag ville gärna uppleva det men behövde också sova. La mig i soffan och satte på  teven, tänkte besluta mig någon gång vid femtiden. Processionen skulle rimligen inte kunna vara framme vid San Antonio förrän klockan sex och det fanns ingen anledning att gå med hela vägen. På teve var det mest olika spelprogram där man skulle ringa in och vinna pengar. Det fick bli lite gammal tennis.

Jag trodde att Anneli skulle sova men så stod hon i hallen, påklädd. Hon hade ställt telefonen på ringning men redan vid fyratiden hade det brakat loss, raketer och bomber från Gran Musical. Mycket lättt frukost och iväg. Vi gick direkt till stranden och vi var inte ensamma. Bl.a. fanns där många ungdomar som säkert hade kommit direkt från diskot, Gran Musical. Många barer/restauranger längs strandpromenaden var öppna och befolkade med ätande och drickande gäster.

Processionen Rosario de la Aurora var förberedd. En tribun - igen - uppställd, gatorna där tåget skulle gå var smyckade med blad och kvistar. Vi följde processionsvägen baklänges, någonstans skulle vi möta tåget.

Redan när vi kom ut ur vårt hus hade det regnat, men bara mycket lätt, så jag hade inte brytt mig om att hämta mitt miniparaply, kepsen. Nu regnade det mera men kunde man följa husväggarna fick man ofta lite tak över huvudet. Här och där längs vägen kunde vi se bilar eller människor som helt klart hade någon typ av uppgift i processionen. Vad den uppgiften bestod skulle vi snart bli varse. Nu regnade det mer. Ju längre bakåt vi kom längs vägen, desto fler människor stod eller gick på trottoarerna. Det skulle inte bli den relativt lilla procession jag hade väntat.

När vi kommit nästan till rondellen nära Consum hörde vi dem. Först bara trummor sedan också blåsare. Klockan var ungefär tjugo i sex. Strax efteråt hörde vi den första bomben. Den följdes av ett minifyrverkeri. Strax skulle vi se processionen. Nu var åskådarna ännu fler, på gatan och på balkonger, i fönster.

Innan de första i  tåget kom fram till oss hade man skjutit av ännu ett minifyrverkeri. Några bilder av tåget:



och



Det skulle passera några hundra personer innan jungfrun, La virgen, kom, buren som vanligt av ett drygt tiotal män. Sedan musiker, mest unga sådana, som på grund av regnet inte längre kunde spela. Och de lokala toppolitikerna hade en egen avdelning - som vanligt. Sedan ännu flera alldeles vanliga människor i alla åldrar, även små barn, också sådana som satt i barnvagn. En bild som visar regnet, människor och effekter av fyrverke- rierna.



På de kanske dryga femhundra meter som var kvar till stranden sköts det av fyrverkerier på minst tre ställen. Exekutörer var de män jag nämnde tidigare.

Sista bilden innan jungfrun är riktigt framme vid stranden:



Männen runt jungfrun hade alla vita byxor och svarta kavajer. Här är de plötsligt barfota på gatan. Orsaken till det senare kommer att avslöjas snart, i bild. Men var fanns nu de skor de tidigare haft på sig? Här stötte jag på våra grannar i lägenheten vi först hyrde. Och varför inte? Det var nog runt tusen personer här i slutfasen - kanske ännu fler. Det var också kaotiskt. De flesta (?) hade nu fått bråttom mot stranden. Jag hängde på eftersom jag trodde jag visste ungefär vad som skulle hända. När jag kom ner på stranden såg jag att ett par hundra meter av strandlinjen var fylld av människor i flera led och ännu fler, även jag, var på väg dit - och jungfrun. I vattnet låg ett tjugotal väl upplysta båtar.

Snart såg jag jungfrun röra sig en bit ut i vattnet. Regnet och många paraplyer gjorde det mer än svårt att foto- grafera. Här en bild:



Och så här såg det ut från strandpromenaden:



Jungfrun bars sedan upp till tribunen och hade där sällskap med prästerskapet. Det var dags för den näst sista fasen: fyrverkeriet. Detta blev saftigt - både vackert och tinnitusriskabelt. Vi försökte dra oss undan det värsta oljudet.

Även båtarna hade sina egna fyrverkerier.

Efter fyrverkeriet vidtog den sista fasen: mässan. Men då gick inte bara vi hem. Vi var hungriga och trötta. Många föer hade nog stannat om det inte hade regnat så mycket.

Frukost och några - alltför få - timmars sömn. I trötthetsdesperation en mindre utflykt. Vi körde norrut längs kusten och körde så småningom ner till stranden längst bort i Perellonet. Jag ville gärna försöka ta några bra fågelbilder.

Här hade mycket skett. Ännu en strandomläggning hade påbörjats:



Ingen av kullarna fanns när vi var där för bara några veckor sedan. Det var finare då, tycker vi, men det är ju inte färdigt. Under alla förhållanden uppskattades det av de barn som var där.

Det är, som jag skrivit tidigare, inte lätt att ta bilder av rörliga föremål, allra helst inte om dessa föremål - i det här fallet fåglar - inte behöver följa någon rak gata i sina rörelser. Jag lägger in några bilder utan kommentarer:







Ett lätt regn avkortade besöket i Perellonet till högst en halvtimme. I den tiden ingår ett misslyckat försök att stilla vår hunger på en restaurang nästan vid ån; det var alldeles för dyrt för vårt trötta tillstånd. Hem till egen lunch och siesta.

I kväll skulle jungfrun föras i procession tillbaka till kastellet på berget men väderutsikterna igår gjorde att man ändrade återresan till den 25 april. Med tanke på sömnbristen är vi bara tacksamma. Det enda lite obehagliga är att det nu i kväll smälls av lite bomber av likadant slag som de som brukar förekomma i samband med just de här processionerna.

Nu ska, med undantag för den uppskjutna processionen, festes mayores, eller festes patronales, vara slut. Har nästan glömt hur det vanliga livet ser ut här. I morgon börjar i alla fall en ny varmtid.