1 mars
Jag har tagit på mig ett korta löparbyxor, antisvettvänlig t-shirt (Nike, men kunde varit vilket märke som helst) och en tunn överdragsjacka (Craft, men kunde ...). Träningsskor och pannband. Det är kallt i korridoren och i hissen. Husen här, nästan alla. saknar centralvärme såväl i lägenheterna som i trappuppgångar och korridorer. Men det är betydligt varmare ute, drygt 22 grader i skuggan på balkongen. Det blåser en hel del och jag hoppas att jag ska få motvind på vägen ut och kunna njuta av medvinden hem. Så blir det inte.
Utanför grinden tar jag till vänster och springer mot stranden. Dit är det kanske 300-350 meter. Underlaget är här i början detsamma som på de flesta strandpromenader i Spanien, (vackert) mönstrad sten. På strandpromenaden tar jag till vänster och följer den så långt det går. Klockan är kvart över tolv så de som har arbete arbetar. Men det finns ändå liv här, pensionärer, arbetslösa (?) - arbetslösheten i Spanien är just nu strax under 20 procent - och hundar.
Efter det första kvarteret följer några med barer, restauranger och något turistinriktade butiker. Ganska många är öppna nu. Jag springer inte så fort, dagens program innebär 60 minuters löpning i prattempo. Jag tänker genomföra passet genom att spring norrut i 30 minuter, vända och springa hem. Det är inte första gången jag springer så, men ibland springer jag lite kortare, oftast längre, någon/några gång/er mycket längre. Efter några kvarter blir barerna färre för att så småningom nästan försvinna helt. Ju längre norrut jag springer desto längre kommer jag in i vid den här tiden inte så bebodda turistområden. Överallt är husen höga - 9-18 våningar oftast - eftersom tlllgängliga ytor att bygga på är begränsade - topografin - och får effekter på tomtpriserna.
Efter närmre tre kilometer kommer jag till hotell Sicania och här måste jag lämna stranden. Resten av löpningen sker på eller längs den slingriga kustvägen som går från centrum till Culleras nordligaste strand. Jag försöker springa på asfaltvägen så mycket som möjligt eftersom trottoarernas stenunderlag känns hårdare. Till höger om mig kan jag nästan hela tiden se havet och på vänster sida finns det smala remsor av bebyggelse innan det stora berget bakom tar över och försvårar fortsatt bebyggelse.
Jag passerar nästan omgående vindsurfarnas strand och kommer efter en mindre stigning snart fram till ett litet turiststadscentrum som nu inte är särskilt levande - om man bortser från de otaliga renoveringsarbeten - fasader, balkonger, lägenheter, gator - som tycks pågå ständigt. Strax efter detta kommer så det verkliga kraftprovet, en
en rejält brant stigning som det brukar ta mig 95-105 dubbelsteg att klara av. Här går det inte fort. jag vill inte dra på mig mjölksyra i onödan.
Väl upp har jag havet till höger om och framför mig. Nu bär det svagt utför. Efter något hundratal meter svänger vägen västerut och är här så nära havet att det inte finns några hus till höger om den bortsett från fyren, El
Faro. Vägen fortsätter svagt nerför några hundra meter till innan den första rondellen dyker upp. Jag siktar mot
Valencia och springer kanske ytterligare något hundratal meter. Sedan har jag sprungit i trettio minuter och det är dags att vända.
Som vanligt hade jag i huvudsak motvind - bitvis kraftig - hem. Jag mötte tre löpare/motionärer och passerade en. När jag efter sextio minuters löpning ringde på klockan vid grinden för att bli insläppt var jag för länge sedan trevligt svettig. Craftjackan var onödig i dag men svettningen hade kommit under alla förhållanden.
Nu väntade dusch och god mat för njutning och återhämtning.
.
En del av strandpromenaden en morgon i oktober.
Utanför grinden tar jag till vänster och springer mot stranden. Dit är det kanske 300-350 meter. Underlaget är här i början detsamma som på de flesta strandpromenader i Spanien, (vackert) mönstrad sten. På strandpromenaden tar jag till vänster och följer den så långt det går. Klockan är kvart över tolv så de som har arbete arbetar. Men det finns ändå liv här, pensionärer, arbetslösa (?) - arbetslösheten i Spanien är just nu strax under 20 procent - och hundar.
Efter det första kvarteret följer några med barer, restauranger och något turistinriktade butiker. Ganska många är öppna nu. Jag springer inte så fort, dagens program innebär 60 minuters löpning i prattempo. Jag tänker genomföra passet genom att spring norrut i 30 minuter, vända och springa hem. Det är inte första gången jag springer så, men ibland springer jag lite kortare, oftast längre, någon/några gång/er mycket längre. Efter några kvarter blir barerna färre för att så småningom nästan försvinna helt. Ju längre norrut jag springer desto längre kommer jag in i vid den här tiden inte så bebodda turistområden. Överallt är husen höga - 9-18 våningar oftast - eftersom tlllgängliga ytor att bygga på är begränsade - topografin - och får effekter på tomtpriserna.
Efter närmre tre kilometer kommer jag till hotell Sicania och här måste jag lämna stranden. Resten av löpningen sker på eller längs den slingriga kustvägen som går från centrum till Culleras nordligaste strand. Jag försöker springa på asfaltvägen så mycket som möjligt eftersom trottoarernas stenunderlag känns hårdare. Till höger om mig kan jag nästan hela tiden se havet och på vänster sida finns det smala remsor av bebyggelse innan det stora berget bakom tar över och försvårar fortsatt bebyggelse.
Jag passerar nästan omgående vindsurfarnas strand och kommer efter en mindre stigning snart fram till ett litet turiststadscentrum som nu inte är särskilt levande - om man bortser från de otaliga renoveringsarbeten - fasader, balkonger, lägenheter, gator - som tycks pågå ständigt. Strax efter detta kommer så det verkliga kraftprovet, en
en rejält brant stigning som det brukar ta mig 95-105 dubbelsteg att klara av. Här går det inte fort. jag vill inte dra på mig mjölksyra i onödan.
Väl upp har jag havet till höger om och framför mig. Nu bär det svagt utför. Efter något hundratal meter svänger vägen västerut och är här så nära havet att det inte finns några hus till höger om den bortsett från fyren, El
Faro. Vägen fortsätter svagt nerför några hundra meter till innan den första rondellen dyker upp. Jag siktar mot
Valencia och springer kanske ytterligare något hundratal meter. Sedan har jag sprungit i trettio minuter och det är dags att vända.
Som vanligt hade jag i huvudsak motvind - bitvis kraftig - hem. Jag mötte tre löpare/motionärer och passerade en. När jag efter sextio minuters löpning ringde på klockan vid grinden för att bli insläppt var jag för länge sedan trevligt svettig. Craftjackan var onödig i dag men svettningen hade kommit under alla förhållanden.
Nu väntade dusch och god mat för njutning och återhämtning.
.
En del av strandpromenaden en morgon i oktober.
Kommentarer
Postat av: Lena
jag hade också gärna rört mig i lite mer kuperad terräng (fast jag skulle nog helst gå istället för att springa) men malmö är alldeles platt :)
Trackback
