2 april
Helgdag heter på spanska/kastilianska fiesta och dia festivo. Då blir det inte så konstigt om restaurangerna går på högvarv och att så gott som alla affärer har öppet.
Och visst har det varit fest här i dag. Inte minst på stranden, på strandpromenaden och på restauranger/barer. Titta bara:
För mig var det första dagen med shorts, kortärmat och sandaler, allt i huvudsak motiverat av att jag ville kolla hur varmt/kallt det var i vattnet. Det var alldeles för kallt. Jag gjorde ett par försök att vada ut till knäna men vände. Det blev i stället varsin kaffe på den italienska glassbaren.
Bilen fick vila igen. Parkeringseländet ökade successivt under dagen. På det vi kallar brännbollsfältet, som före i dag inte haft en enda parkerad bil stod det 12.20 7-8 bilar och 13.45 över 70.
På kvällen skulle den stora långfredagsprocessionen äga rum, enligt turistwebben klockan 21. Vid det här laget hade kommit för tidigt - ibland kraftigt för tidigt - tillräckligt många gånger för att inte komma till startplatsen, kyrkan Santos Juanes, förrän lite efter 21. Nästan hela vägen dit gick vi i en tät ström av människor, nästan alla på väg till samma evenemang men, som det skulle visa sig, till lika olika platser. En procession kan man givetvis betitta från olika utkikspunkter. Vi hade knappast en aning om vilka. Så vi valde inledningsvis just startplatsen. Där var det som det brukade vara. De som skulle medverka befann sig med inte alltför många undantag lite här och där i närheten men inte uppställda för avfärd. Och det var mycket folk överallt. Vi försökte räkna ut färdvägen utan att ha särskilt rätt. Men processionen var maffig. Överallt där den drog fram var det trångt; åskådarna stod och satt - i det senare fallet på egna stolar som bildade provisoriska läktare längs gatorna.
Efter starten - närmre en halvtimme efter angiven tid - sökte vi upp en plats där vi skulle kunna se så mycket vi ville. Vi fick vänta ett bra tag innan den första gruppen nådde dit; man går inte fort i dessa processioner, tempo och sätt att gå är en del av ritualen. Massor med trummor och i vissa grupper också blåsare. Att säga att det var öronbedövande är kanske att ta i men tinnitusrisken var uppenbar. Sista gruppen passerade oss närmre en och en halv timme efter den första - ett mått på storleken. Jag tog massor med kort men starka gatlampor och lampor i själva processionen gjorde att fotona knappast går till historien som bra foton. Lägger ändå in några för att ge en bild av det hela:
Mellan alla statyer - på vagnar eller i ett fall en staty buren av många - människor i långa kläden i färger som representerar de olika broderskapen - sex stycken i Cullera - eller de olika kyrkorna, och i huvudbonader à la Ku Klux Klan.
En sista bild för dagen, tagen på ett ljusvänligare ställe. Killarna som drog den här vagnen kände sig nog vid det här laget färdiga för dagen, rökte (inte alla) och pratade.
Och visst har det varit fest här i dag. Inte minst på stranden, på strandpromenaden och på restauranger/barer. Titta bara:
För mig var det första dagen med shorts, kortärmat och sandaler, allt i huvudsak motiverat av att jag ville kolla hur varmt/kallt det var i vattnet. Det var alldeles för kallt. Jag gjorde ett par försök att vada ut till knäna men vände. Det blev i stället varsin kaffe på den italienska glassbaren.
Bilen fick vila igen. Parkeringseländet ökade successivt under dagen. På det vi kallar brännbollsfältet, som före i dag inte haft en enda parkerad bil stod det 12.20 7-8 bilar och 13.45 över 70.
På kvällen skulle den stora långfredagsprocessionen äga rum, enligt turistwebben klockan 21. Vid det här laget hade kommit för tidigt - ibland kraftigt för tidigt - tillräckligt många gånger för att inte komma till startplatsen, kyrkan Santos Juanes, förrän lite efter 21. Nästan hela vägen dit gick vi i en tät ström av människor, nästan alla på väg till samma evenemang men, som det skulle visa sig, till lika olika platser. En procession kan man givetvis betitta från olika utkikspunkter. Vi hade knappast en aning om vilka. Så vi valde inledningsvis just startplatsen. Där var det som det brukade vara. De som skulle medverka befann sig med inte alltför många undantag lite här och där i närheten men inte uppställda för avfärd. Och det var mycket folk överallt. Vi försökte räkna ut färdvägen utan att ha särskilt rätt. Men processionen var maffig. Överallt där den drog fram var det trångt; åskådarna stod och satt - i det senare fallet på egna stolar som bildade provisoriska läktare längs gatorna.
Efter starten - närmre en halvtimme efter angiven tid - sökte vi upp en plats där vi skulle kunna se så mycket vi ville. Vi fick vänta ett bra tag innan den första gruppen nådde dit; man går inte fort i dessa processioner, tempo och sätt att gå är en del av ritualen. Massor med trummor och i vissa grupper också blåsare. Att säga att det var öronbedövande är kanske att ta i men tinnitusrisken var uppenbar. Sista gruppen passerade oss närmre en och en halv timme efter den första - ett mått på storleken. Jag tog massor med kort men starka gatlampor och lampor i själva processionen gjorde att fotona knappast går till historien som bra foton. Lägger ändå in några för att ge en bild av det hela:
Mellan alla statyer - på vagnar eller i ett fall en staty buren av många - människor i långa kläden i färger som representerar de olika broderskapen - sex stycken i Cullera - eller de olika kyrkorna, och i huvudbonader à la Ku Klux Klan.
En sista bild för dagen, tagen på ett ljusvänligare ställe. Killarna som drog den här vagnen kände sig nog vid det här laget färdiga för dagen, rökte (inte alla) och pratade.
Kommentarer
Trackback
